Prolog 

 

Jag hade skrikit, kämpat från att komma loss ur mors fasta grepp runt min kropp.

"Släpp, mig!" skrek jag, allt vad jag orkade.

"Isabell, Lotta var en fin häst, men du måste inse att allting har ett slut" sa mor lugnt, i ett försök att trösta mig. Men aldrig! Hon skulle aldrig kunna förstå känslan, när man måste överge sin älskade skötarhäst Lotta. Jag grät så att tårarna sprutade. Jag slet mig loss ur mors grepp, och sprang rakt in i Lottas box. Hon låg på stengolvet i boxen med halvöppna ögon och andades tungt. Jag lutade ansiktet mot hennes hals och hennes doft trängde sig in genom mina näsborrar och jag suckade djupt. Hennes mörkbruna varma päls, med några grå hårstrån där och där, värmde min kalla kropp. Hon tittade upp på mig och gnäggade högt och gällt, som om hon sparat all kraft till att säga hejdå till mig, sedan slår hennes huvud emot stengolvet igen, och hon ser ut att ha väldigt ont. I hela 4 år har jag varit skötare åt Lotta, och redan från början hade jag älskat henne. Men nu är hon 23 år och har jätte ont i hovarna. Min ridlärare Karin kommer in i boxen tillsammans med vetrinären Olov. 

"Då var det dags" sa Olov lent. Han drog upp den långa sprutan, med giftet i. Han stegade sakta fram till Lotta och satte sig på huk bredvid henne. Han nöp tag i hennes skinn och stack in nålen. Sekund, efter sekund gick och hennes andetag blev långsammare, och långsammare tills hennes hjärta slutade slå helst. Tårarna forsade ner från mina kinder och jag sprang ut ur boxen, hem och sedan sparkade jag av mig skorna. Jag la mig rak lång på sängen med täcket över huvudet. Då kom tårarna igen, alla dessa minnen tillsammans med Lotta! Jag kikade under täcket och fick en skymt av tavlan när jag och Lotta galopperar på ängen tillsammans. När jag var 10 år blev jag skötare på henne, och då hade jag älskat henne redan i ännu 4 år. Nu är jag 14 år, och jag ångrar inte en minut som jag ägnat åt Lotta (fastän att jag kom hem halv 12 en kväll och mina föräldrar gav mig utegångsförbud i en hel vecka). Jag suckade djupt. 

 

Mina föräldrar kom hem med pizza och knackade på min dörr.

"Vi har köpt en calzone till dig älskling, din favorit!" lockade pappa bakom dörren. 

"Stick!" fräste jag åt honom. Han försökte såklart igen, men tillslut gav han upp och begav sig till köket. Jag hörde hur mamma och pappa mumlade till varandra där ute. 

 Till och med mina bästa vänner stängde jag ute. De hade försökt att trösta mig till exempel med "Du får säkert vara skötare på en annan häst" hade Malin sagt. Jag hade fräst åt henne, och sedan sprungit hem till mig igen.

 

Men vad jag hade gjort sedan, ville ni inte veta om. Jag hade packat min ryggsäck med nödvändiga saker, som tändstickor, sovsäck, ficklampa, ett paket kex, två flaskor med vatten och två äpplen och en banan. Sedan begav jag mig ut till skogs, jag lämnade förstås en lapp på köksbordet. Där stod det "Jag rymmer hemifrån ett litet tag, jag lämnar mobilen hemma så att ni inte kan få tag på mig. Jag vill vara ensam ett tag. /Kram Isabell". 

 

Och vad hittade jag i skogen, jo, jag hittade någonting som skulle förändra hela mitt liv...